Konst

Klassen valde tidigt att själva organisera sin avgångsutställning. Viljan att skapa en gemensam plats att formulera sig och tala ifrån var ett gemensamt ställningstagande som också avsåg att positionera klassen som en egen grupp. En kropp på en institution som talar med en egen röst och gör det ifrån en egen plats. Att söka sig till en etablerad konstinstitution för att presentera avgångsutställningen för masterprogrammet i konst kändes naturligt för dem.

Årets utställning sker samtidigt som två krig rasar i vår närhet. Något som inte passerat obemärkt förbi utan skapat resonanser hos oss alla, och som förstås även färgat de samtal som skett på konstutbildningen. Samtal har initierats och organiserats av studenter och studenterna har reagerat, agerat och gjort det tillsammans och på eget initiativ.

Kroppen i samhället har diskuterats, och vad som händer med den när den hamnar i friktion med världen utanför, både som fysiskt objekt och som tänkande och kännande människa. Vikten av att lyssna till den egna rösten har lyfts fram.

Om det politiska är personligt så är de arbeten som sker i ateljéerna hos denna grupp konstnärer alla reaktioner från individer som ser sig som politiska kroppar i en gemensam samhällskropp.

I sina bästa stunder kan en konstutbildning rymma ytterligare en utbildning inuti den huvudsakliga. En utbildning där studenter har samtal och delar kritik och idéer med varandra. De arbeten som visas och de konstnärer som deltar i utställningen har alla haft starka förhållanden till omvärlden och till varandras verk och har utifrån gemensamma samtal skapat den utställning de presenterar i år. Formellt är det som det ska: väldigt varierat, och vi möter verk med helt olika uttryck och karaktär – inget konstigt där. Men verken hålls samman av en stark gemensam vilja att ställa frågor om vilka vi är och vilka vi blir i en tid där vår omvärld hela tiden gör sig påmind. Konsten blir en lins att se denna omvärld igenom.

Thomas Elovsson
Professor i konst