Eric Lagergren

Ända sedan jag var liten har jag fascinerats av stenar. Att vandra omkring i naturen, konstant på skattjakt efter vad jorden har skapat är underbart. När man är ute och letar efter sten söker man ofta på gamla gruvområden. Gruvområdet är en mycket speciell plats fylld med historia och spår av mänsklig påverkan. Slående är de djupa hålen som kan liknas vid tuggor. Tuggor skapade av maskiner eller hackor, i jakt på de värdefulla metallerna eller mineralerna som ruvar djupt i underjorden.

I mitt examensarbete vill jag förflytta gruvan till matbordet. Ett sätt att bjuda in människor att prova att förtära sten. Genom att i lugn och ro sitta framför ett matbord, vill jag att användaren skall bli delaktig i en gruvmiljö där olika tekniker som att krossa, blanda och dricka stenarna utforskas. Kroppen blir raffineringen, där de olika mineralerna separeras och lagras i kroppen.
Jag upplever idag en dissonans mellan de människor som använder sig allra mest av gruvans resurser och de som arbetar med gruvbrytning. Speciellt ur ett globalt perspektiv, där förhållandena mellan gruvarbetare och de som utnyttjar gruvorna är stora. En slags metabolisk reva. Samtidigt är det metaller som på sikt är livsviktiga och nödvändiga för oss människor att ha om vi skall kunna ställa om till en hållbar framtid.

I mitt arbete, som i sig är beroende av gruvdrift, har jag arbetat med traditionella silversmidestekniker, som drivning och ciselering. Med mitt verk vill jag väcka tankar kring mitt och andras komplexa förhållande till gruvindustrin.