Krizia Zurita

Jag står på ny mark och kommer från en plats som vissa kallar södern.
Jag är här nu, håller koll på de få minuter som återstår innan tåget kommer och finner lite glädje i min egen alienation. Transportsystemet fungerar faktiskt och det finns en tystnad, ett fantastiskt allvar i det. Nyfikna ögon vandrar ofta längs ens fysiska kropp väldigt diskret, när de är diskreta. Nyfikna ögon slutar ibland att vandra och slutar att blinka. De distraheras av ett av mina drag; de fokuserar. Ansikte, händer, knogar. Det är lite svårt att förstå vad det är de söker efter. Borde jag stirra tillbaka undrar jag. Borde jag möta ögonen? Jag har bestämt mig för att jag hellre tittar på den obehagliga massan av människor i rörelse explodera omkring mig. Hur de ser ut, hur de rör sig. Det tycker jag verkar roligare.

Det här är en handling som heter Passa in. Jag delar med mig av några tips för att göra det möjligt igen.