Sara Edengréen

Inne i bastun sitter vi högt uppe på laven. Det är en trappa dit upp och bredvid den hänger rännan av trä där vattnet rinner ner till stenarna och frammanar löyly, bastuns ande. Det enda ljuset som finns i bastun är skenet från elden. När jag var barn satt jag på en liten pall nedanför laven där de vuxna satt. Där nere fanns det en närvaro. Kanske kände jag av den tydligare där nere för att jag var närmre bastutomten som bor under laven. Jag minns det som att jag aldrig tittade bak in under laven för att inte råka möta hans blick. Där nere satt jag medan mormor, faster Lea, min moster och min mamma satt ovanför mig och pratade oavbrutet, tills någon kom ner med en kvast och kvastade mig.