Hannah Nittnaus
Jag söker efter en intensitet som jag saknar. Jag har drabbats av en sinnlig och känslomässig vuxenreumatism.
Vuxenlivet kan medföra en stumhet och avdomning, inget känns lika mycket längre. Jag skumläser bara och halvlyssnar, kollar serie med ena ögat, kollar mobilen med det andra. Allt är halvhjärtat. Hos tingen finner jag intensiteten. Den illasinnade vuxenhet som har smugit sig på och härdat mig blir uppvärmd av små materiella ting. Jag smälter. Tingen kan få mig att känna allt. Jag får kärlekskänslor, jag får känna mig omvårdande, som att jag bryr mig, störtkär, gråtig, rörd, vemodig och besatt. Jag blir rosig om kinderna och det bränns bakom ögonlocken.
I min relation till saker finns intensiteten.
Jag vill visualisera vårdandet, ägandet, samlandet och blicken. Gestaltningen dokumenterar min egen relation till föremål och bygger upp ett rum som berättar om känslor, processer och stadier i relationen. Jag vill gestalta känslor, instinkter och intensitet.