Nanna Han

I min praktik vill jag bjuda in betraktaren till en känslomässig resa kantad av sorgearbete och desperat sökande i en olycksbådande värld, där himlen är avlägsen och marken skälvande.

Verken, i form av ljud och installation, agerar som både melankoliska lämningar och hotfulla omen. Genom deras lek med tiden och sanningen vill jag uppmana betraktaren att reflektera över en omvärld i kris samt människosjälens fördolda krafter och nederlag.