Jingkun Qiao
Jag tar mig tillbaka till mina barndomsminnen av att föda upp silkesmaskar. Människors fysiska existens raderades ut och i rummet jag hade som barn fanns bara mitt ”spöke” som upplevare.
Min existens i det förflutna bröts ner i min barndoms animismträdgård*. Min fysiska kropp kändes trött i det mänskliga samhället och min cyberkropp/mitt medvetande återvände till ”klassrummet”, där barnen dyrkar silkesmaskar och gläds åt deras förvandling – de är gudomliga varelser snarare än konstgjorda former.
I de hemliga oändliga ritualerna kommer och går ord från antropocentrisk ideologi. Trots det kommer all materia att brytas ned, som planetära förändringar, eftersom kosmos i slutändan har allt.
* – En animismträdgård, utan urbanisering, politisering eller komodifiering, där naturen återtar sig själv, tillsammans med konceptet ”Mänsklighetens utrotande, allt blir levande”.